Det finns flera uttryck som beskriver den jag känner att jag blivit med åren.
Som barn var jag ganska blyg, som nyutbildad lärare lite osäker, som erfaren lärare mindre osäker och idag "med ålderns rätt" säger jag vad jag tycker för det mesta.  Hur ska detta sluta... ;)
Ibland upplevs jag nog som en besvärlig "klimakterietant" när jag alltid "lägger näsan i blöt" och far fram som en "gnällkärring" - det kan t o m kännas besvärande även för mig när min "aggresiva framtoning" får konsekvenser som jag inte riktigt förutsett. Men nu när jag kommit till "den andra puberteten" bryr jag mig inte så mycket om vad folk tycker om mig. Framförallt bryr jag mig inte om sk auktoriteter. Däremot bryr jag mig väldigt mycket om MÄNNISKORNA  jag har runt omkring mig!

Hittade ett kort i  min lilla ask med denna text:

"It is safe for me to speak up for myself. "