Iwillnevergiveup

"Äta bör man annars dör man - äter gör man ändå dör man!"

 

Den huvudsakliga anledningen till att vi äter är att vi måste få i oss näring för att överleva.

Dessutom kan mat ge oss upplevelser i form av smak men den väcker också känslor, synupplevelser och ibland ger den till och med upplevelser för hörseln.

Sist men inte minst har mat också många gånger en social och intellektuell betydelse för oss.

 

Det talas ofta om hur viktigt det är med bra råvaror men vad innebär det?

Min erfarenhet är att närproducerad/ekologisk mat oftast är betydligt godare än kommersiellt producerad mat.

 

Vi köpte nyligen kött från grannbyn Brunnby som smakade mycket bättre än det vi vanligtvis köper från City Gross. Självklart var det också dubbelt så dyrt.

 

Men när näringsinnehållet är bättre, smakupplevelsen större, känslan av att äta bra mat tillfredställande, samtalsämnet vid matbordet rörande den goda maten lustfyllt och vetskapen att djuren levt ett gott liv skapar gott samvete är det värt priset!

 

Har ni tänkt på hur tung en arm är?

Både sjukgymnasten och jag kämpar med att lyfta och tänja min vänstra arm. Jag får ännu inte lyfta armen med dess egna kraft utan jag får ta högran till hjälp. Och det är minsann inte helt lätt! Men det går bättre och bättre. Jag måste bara se upp så jag inte överanstränger högerarmen... Min sjukgymnast Ulrika kan ju använda båda sina händer och armar när hon lyfter och tänjer min arm men jag märker på henne att det ändå är ett ganska tungt jobb. Idag kunde hon tänja ut den nästa helt och det gav direkt resultat. När jag kom kunde jag få ut armen från kroppen i 50 graders vinkel och när innan jag gick därifrån fick jag ut den i 60 grader. Det är härligt med framsteg! :)

 

När solen lyser ute som den gör idag är det lite lättare att orka kämpa emot tröttheten. Jag har sovit rätt dåligt de två senaste nätterna. Troligen beroende på att det är ovant utan axellåset. Och dessutom somnar min vänstra hand hela tiden vilket väcker resten av min kropp stup i ett. Mycket irriterande! Så nu ska jag gå ut och lägga mig i solstolen och sova middag! :)

   

Nu när jag inte behöver använda axellåset längre kan jag svänga med båda armarna när jag går. Detta som i vanliga fall är en självklarhet som vi knappast tänker på, känns för mig nu oerhört befriande. :)

Det var igår fyra veckor sedan min andra operation - tiden går så fantastiskt fort. Besöken hos Ulrika (sjukgymnasten) ger mig energi och framtidshopp. Igår gav hon mig beröm och kallade mig "mycket träningsmotiverad"! Det skulle mina gamla gympalärare inte tro! Faktum är att jag nog varit "sjuk" eller skolkat från fler gymnstiklektioner, som det hette på min tid, än jag varit närvarande på och deltagit i. Ingen kunde få mig motiverad att delta - jag tyckte helt enkelt inte att det var roligt. Men nu är jag motiverad! Jag SKA bli helt återställd! Det gäller dock att inte bli för ivrig. Det är lätt till att ta i för mycket när men får beröm och känner sig motiverad. Och jag känner att jag blir trött i armen nu när jag ska bära upp den själv utan stöd av axellåset. Så jag tillåter mig att sätta på det ibland för att vila.

I natt har jag sovit med vänsterarmen fri för första gången på fem veckor. Det resulterade i lite värk och oro. Det har ju varit tryggt att veta att armen hållits på plats. Men jag vänjer mig nog snart vid min nyvunna frihet. :)

Detta blir mitt första inlägg som jag skriver speciellt för #Blogg 52. Jag kommer att länka det till #Blogg52:s egen fb-sida.

 

"Bloggen startade jag som en miljöblogg men nu har den mer antagit formen av en livsstilsblogg och är min lilla glugg i mediavärlden."

 

Jag började skriva min blogg i december 2007 och sen dess har jag skrivit 879 inlägg. Detta blir nummer 880!

 

Från början handlade det som sagt mest om miljö och då framförallt klimatförändringarna i min blogg. Med tiden har jag dock blivit ganska uppgiven kring detta globala jätteproblem. Det känns nästan lönlöst att försöka engagera sig när de som verkligen kan påverka inte bryr sig, utan bara tänker ekonomiskt kortsiktigt och på att få behålla makten. Numera ligger mitt miljöengagemang mera på det personliga planet med inriktning på att jag själv och mina närmaste ska må bra.

 

Bloggen har alltså blivit en allmän blogg om sådant som händer i mitt liv och som är viktigt för mig.

 

Jag skriver av tre skäl:

 

1) För att informera mina trogna läsare om vad som händer i mitt liv.

Jag vet att mina barn, min barndomsbästis, några ur gruppen "övrig släkt och vänner" och några personer jag bara känner som bloggkompisar läser min blogg regelbundet. Tyvärr är jag själv inte alltid så regelbunden med att skriva så denna trogna skara är beundransvärd som stannar kvar. Tack kära ni för detta!

 

2) För att delge läsarna mina tankar om sådant som engagerar mig.

Från början som sagt miljöproblematik - idag lite av varje. Det kan vara allt från vårens ankomst till invandringspolitik, kriget i Syrien och integritet på nätet.

 

3) För att helt enkelt "skriva av mig".

Boggen är ett sätt att lätta på trycket i min hjärna. Den blir väldigt lätt överhettad av alla tankar och funderingar och då är det skönt att få fästa dessa på pränt och komma vidare.

 

Dessutom tycker jag att det är roligt att lägga upp bilder på bloggen lika väl som jag tycker det är trevligt att "läsa" andras bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag firar vi med våfflor! Hammagjord smet enligt Tareqs recept. Jättegoda!

 

Som ni säkert förstått har jag tvingats gå ner i varv rejält! Och även om jag blir starkare för varje dag, går mitt liv i ett helt annat tempo än det brukar. Mitt mål är att försöka låta bli att återgå till den tidigare alltför höga stressnivån.

 

Exempelvis kan jag ta det här med att duscha. Tidigare tyckte jag det var jättetråkigt! Ett nödvändigt ont på morgonen före allt annat som stod på schemat och som kändes mer meningsfullt. Nu njuter jag av att i lugn och ro bli ren och fräsch. Jag låter vattnet skölja min kropp, känner doften av tvål och schampo och avslutar hela proceduren med att gnida in mitt ansikte i avokadoolja. Ett tips jag fått av yngsta dottern - mycket bättre än alla andra ansiktskrämer tycker jag.

 

När jag börjar jobba igen om några veckor ska jag nog lägga om mina rutiner och duscha på kvällen istället. Då slipper jag det som ett stressmoment på morgonen och istället kan det bli ett sätt att varva ner efter jobbet.

Vännen och fd kollegan Anna släppte igår sin första bok och vi var på releaseparty! :)

 

Det har varit en överraskning för mig själv att jag kunnat hålla humöret uppe så bra som jag har kunnat de senaste veckorna.  Jag har inte fastnat i negativa tankar en enda gång! Detta kynne har jag nog framförallt mina gener från pappa att tacka för. :) Han hade visserligen ett häftigt temprament men han var aldrig sur och negativ.

 

Däremot har jag märkt att jag är väldigt känslig. Det behövs inte mycket för att jag ska komma i obalans. Att inte komma ihåg ett lösenord kan få mig att börja stresssvettas och minsta lilla konflikt kan få mig att ta till tårana. Sådan brukar jag inte vara. Men det känns som att alla mina försvarsmurar rasade i fallet. Tidigare bet jag ihop vid alla motgångar och sjöng för mig själv: jag ska klara av det, ja, jag ska klara av det till Povel Ramels gamla melodi. Nu lägger jag all den energin på min rehabilitering.

 

Idag ska jag vara social utanför familjen för första gången på fem veckor. Det ska bli kul!

Nu har jag fått tillåtelse att börja ta av axellåset korta stunder och göra nya övningar. :)

Tidigare fick bara sjukgymnasten röra min vänstra överarm och jag själv fick endast träna underarmen. Men nu får jag alltså börja träna även överarmen själv med hjälp av handduk, paraply och högerhanden.

På knappt fem veckor har jag tappat nästan all styrka i den skadade överarmen. Jag har aldrig varit särskilt stark i armarna men det är en jobbig känsla att inte kunna röra en kroppsdel som man alltid tidigare haft full kontroll på.

Men jag är, som jag skrivit tidigare, fast besluten att bli fullständigt återställd. Så det är bara att kämpa på med träning, promenader, vila och näringsriktig mat.

 

På temat mat vill jag också visa den här bilden:

 

Den här artikeln bör ALLA läsa!

Idag är det fyra och en halv veckor sedan jag skadade mig och tre veckor sedan jag gjorde min andra operation. Man skulle kunna tro att jag har långtråkigt när jag går här hemma och inte kan göra så mycket men dagarna går förvånansvärt fort. Jag fyller tiden med rutiner som hygien, träning, vila och datorsurf. Flera dagar i veckan skjutsar maken mig till sjukgymnasten och då passar vi ofta på att handla mat. Ibland hjälper jag till att laga maten men det mesta av hushållsarbetet överlåter jag med obrukbar hand åt min äkta hälft. På helgerna har yngsta dottern kommit hit och pysslat om mig. :) Ofta lägger jag några timmar om dagen på diverse skolarbete. Eftersom allt går betydligt långsammare med bara en hand (som dessutom är "fel" hand) och ett trött huvud blir det inte mycket tid över till att ha långtråkigt.

Om läkningen fortsätter att gå lika bra som hittills går min sjukskrivning ut om drygt tre veckor. Det känns kort - ska jag verkligen klara att börja jobba så snart...  Samtidigt längtar jag efter att komma in i en normal vardag igen. Så jag kämpar vidare med att bli pigg och stark genom att äta och vila/sova sunt, göra de övningar som jag fått av sjukgymnasten och ta mina små promenader. Det skulle vara skönt om det slutar blåsa så förbenat och vårsolen tittar fram igen.

Idag har jag i alla fall hört koltrasten för första gången och dessutom fått de här jättefina blommorna av mina kära kollegor!

Ordet konvivialitet stötte jag på första gången när jag läste Bodil Jönssons blogg.

Det passar väl in i de tankar som far runt i mitt huvud nu efter min lilla olycka. Tankar som handlar om vad som är viktigt i livet och hur jag vill att mitt liv ska se ut framöver. Det är ju ganska populärt att prata om självförverkligande och att vi inte ska låta andra styra våra liv och begränsa oss. Och ansvaret ligger alltid hos dig själv - det är du som är huvupersonen i ditt liv. Men vi får inte glömma bort att vi faktiskt är flockdjur och därmed måste vi acceptera att vi är beroende av andra människor. Här gäller det att hitta en balans mellan hur tungt jag själv och mina önskemål/behov ska väga i förhållande till de önskemål och behov människorna i min omgivning har. Det här är inte lätt!

 

Under min tid på sjukhuset och även nu, både här hemma och hos sjukgymnasten, har jag tänkt mycket på det här med att vara beroende av andra människor. När man är svag och inte klarar sig själv måste man släppa taget och låta andra ta över rodret. Jag har fått ta emot hjälp med hygien, påklädning, medicinering, träning och att dela maten på tallriken. Det allra starkaste intrycket gjorde nog den maktlöshet jag kände inför sövandet innan opertionerna. Känslan av att helt överlämna sitt liv i främmande människors händer var ny för mig. Jag som inte ens kan dansa eftersom jag inte kan låta min partner föra. ;)

 

Vi utvecklas hela livet genom nära relationer till andra människor. Ansvaret för denna utveckling ligger dock hos oss själva (i alla fall när vi blivit vuxna) och kräver samtidigt individens fulla frihet. "Att leva i konvivialitet innebär att till fullo acceptera legitimeringen av den Andre som en unik individ" skriver Bodil Jönsson. Det här tolkar jag som att vi alla har ett mycket stort ansvar både gentemot oss själv och våra medmänniskor. Vi får inte låta andra styra över oss lika lite som vi får försöka styra de människor vi har någon form av relation till.  Här felar nog de flesta av oss tror jag!

 

"Att leva i konvivialitet är att fatta tag i den livstråd som binder var och en av oss samman med allting annat. Det är samtidigt att värna om den atmosfär av tillgivenhet och tillit som uppträder mellan samverkande mänskliga varelser." Det här måste jag fundera vidare på...  Kan jag hitta den livstråden? Tillgivenhet och tillit är jag nog inte så bra på. Jag behöver öva på att släppa kontrollen och låta andra ta ansvar för sina liv.

 

"Konvivialitet har mycket gemensamt med begrepp som trygghet och kärlek. Men konvivialitet har också egna särdrag… omfattar också sådana känslor av närhet och värme, samstämmighet och tillgivenhet som har förutsättningar att spira mellan människor i största allmänhet." Det här kan jag applicera på min yrkesroll som lärare. Och jag vet att jag tidvis brustit även här. Framförallt i perioder av stress och press. Jag kan säkert bli bättre på att bygga bra relationer med mina elever.

 

"Konvivialitet handlar dessutom om sättet att förmedla dessa känslor." "Kärlek är inte tillräckligt. Man måste också kunna kommunicera den." Här har jag inget dåligt samvete! I alla fall inte när det gäller mina närmaste. De vet alla hur mycket jag älskar dem och vad de betyder för mig! <3

 

Avslutningsvis kommer jag att tänka på en underbar kärleksvisa som lyder ungefär så här:

 

Ge mig inte din kärlek men älska mitt hjärta fritt

Ge mig inte ditt liv men lev så jag kan finna mitt

Ge mig inte din styrka men var stark så jag kan finna min

Ta gärna från mig min smärta men gör den inte helt till din.

 

Det var Sissel Kyrkjebö som sjöng den. :)

Dagens tid vid datorn inleddes med krångel. Först märkte jag att det tog ovanligt lång tid med allting och sedan försvann vårt internet helt och hållet. Detsamma gällde den fasta telefonen upptäckte jag. Kanske berodde det på den hårda blåsten vi haft de senaste dygnen...
Nu är båda tillbaka men jag har tappat lusten att sitta vid datorn. Jag plockar fram läroboken i Ledarskap och organisation istället. Äldsta dottern som vikarierar för mig behöver planering för de kommande veckorna så det är ju lika bra att jag tar tag i det och funderar över vad som kan vara lämpligt för klassen att göra tills jag kommer tillbaka.
Som tur är hade jag väldigt god framförhållning och hade planerat noga och väl innan jag gick på sportlov. När jag blev sjukskriven var det bara för mig att plocka fram mina anteckningar och instruera dottern så att hon kunde hålla ställningarna i klassrummet.
På något sätt kände jag på mig att det fanns risk att jag inte skulle komma tillbaka efter vecka 8. Jag var så trött och slutkörd vilket jag ofta blivit just perioden mellan jul- och sportlov. När jag var sjukskriven för "utbrändhet" för drygt tio år sedan var det också vid den tiden på året.
Nästa läsår gäller det att hitta ett annat sätt att hantera den här jobbiga perioden på! Hur vet jag inte riktigt ännu.

Igår hade jag yngsta dottern helt för mig själv! :)

Vi inledde med en liten promenad och samtal om allt mellan himmel och jord.

Framåt kvällen lagade hon en mycket god räkpasta till oss och sedan avslutade vi kvällen med massor av glass och den första Bilbofilmen. Det blev verkligen en toppenkväll! :)

Jag läste en intressant artikel om att bryta vanor.

Vi har ju alla vanor som vi inte är så stolta över...

För min del tycker jag nog att "tröstätandet" är den värsta. När jag är trött och stressad (och det har ju varit mitt normaltillstånd ganska länge...) har jag för vana att antingen pigga upp mig med något gott och onyttigt t ex en fika hos Sanne i kiosken på skolan eller helt enkelt äta utan att ens tänka mig för. Det kan handla om att det ligger bjudgodis framme någonstans eller att jag helt enkelt tar en extra portion utan att ge mig tid att känna efter om jag är mätt.

Det här är ett beteende som jag präglats av sen jag var barn. Jag minns att både min mamma och min mormor ofta gav oss barn något gott att äta som tröst. På den tiden trodde men ju på fullt allvar att nerverna skulle bäddas in i fett för att hålla sig lugna.

Med åren har detta satt sina spår i form av en övervikt som dessutom till stor del lagt sig runt magen vilket ju inte är nyttigt alls!

Men fy vad det är svårt att bli av med detta överflöd! Nu när jag varit/är handikappad har jag inte ätit lika mycket som jag brukar men jag har ju heller inte rört mig som vanligt (faktum är att jag har nog inte suttit så mycket någonsin tidigare som de senaste veckorna) så det har i bästa fall gått jämnt ut. Jag vågar inte ens väga mig för att kolla. 

Ofta är det ju så att andra ser ens dåliga vanor tydligare än man själv gör. Därför utmanar jag nu er som känner mig irl att kommentera det här inlägget och tala om för mig vilka mina övriga dåliga vanor är. Och kom inte och säg att jag inte har några för det vet jag att jag har! ;) Det var tex en elev som upplyste min om att jag satte pekfingret och långfingret i näsborrarna när jag tänkte för några år sedan. Den informationen är jag mycket tacksam för så jag kunde få slut på det ofoget. :)

Jag ser med spänning fram emot era kommentarer. Nu när jag har mycket egentid kan jag ju ta itu med och bryta mina dåliga vanor!

 Dagligen brottas jag nu med ett litet dilemma där förnuft och känsla inte riktigt kan komma överens.

 

Jag har kunnat hålla mig i stort sett smärtfri med hjälp av de doser morfin, kopletterat med paracetamol, som läkarna ordinerat sen jag kom hem från sjukhuset. Vid tre tillfällen medan jag var inlagd hade jag rejält ont. Den ena gången var när jag vaknade upp efter den första operationen och de andra gångerna var det snåla nattsjuksköterskor som inte ville ge mig tillräckligt hög dos av morfin. Då var jag tacksam över att jag fött barn och lärt mig andningsteknik för att stå ut med smärtan!

 

Nu försöker jag såklart hålla nere doserna utan att behöva ha ont. Smärtan försvårar dessutom läkningen har fått lära mig. Samtidigt vill jag ju inte ta så mycket morfin så att jag blir beroende. När jag läser i Fass finner jag lite tröst i att de skriver att vid korrekt användning minskar risken för beroende. Men vad är då korrekt användning? Jag får inga tydliga svar på detta när jag frågar sjukvården.

Paracetamol är dessutom inte bra varken för lever eller njurar så det vill jag inte heller ta i obegränsade mängder.

 

Det är framförallt på kvällarna jag har ont. Hittills har jag inte kunnat sova i min säng eftersom det gör mer ont när jag ligger ner. Istället pendlar jag mellan soffan och en fåtölj. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv för att jag numera kan sitta upp och sova. Det hade jag aldrig trott att jag skulle klara men nöden har ingen lag sägs det ju.

 

Sömnen är också viktig för återhämtningen så jag kommer nog att fortsätta med morfin ett tag till - i alla fall till natten även om det känns lite sådär...

 

Botsett från detta lilla dilemma är jag mycket glad över att läkning och återhämtning verkar gå helt enligt planerna. Nu tar jag helg från sjukgymnasten och nästa vecka behöver jag bara gå dit tre gånger. :)

Igår fick jag VG av sjukgymnasten! :)

Jag går till henne fyra gånger i veckan och trots helguppehållet var min axel "fullt rörlig".

Jag får ju inte röra den själv ännu utan Ulrika (sjukgymnasten) ger mig passiv träning "90° elevation och abduktion samt 40° utåtrotation". Ni fattar väl???

 

Dessutom tränar jag som sagt fem gånger om dagen själv med tjugo armar uppåt böj, handvändningar, krama/spreta och armveckstänjning som maken får hjälpa mig med. Igår utvidgade jag dessutom min promenad från att bara gå till brevlådan och tillbaka (ca 200 m t o r) till en lite längre runda runt kvarteret. Ett litet steg för mig men ett stort steg för framtiden. ;)

 

Idag ska jag till Ortopedmottagningen i Helsingborg för att ta bort stygnen. Det känns lite läskigt men ska bli skönt att få såret uppfräschat.

 

Det är tur att maken är lite lös och ledig så att han kan skjutsa runt mig på alla mina aktiviteter. :)

 

 

 

 

Tänk om jag inte klättrat upp på stolen....
Tänk om jag blivit opererad direkt och sluppit vänta tre dygn...
Tänk om den första operationen blivit lyckad...
Tänk om de inte klämt till den där nerven i halsen under den andra operationen...

Sådana tankar poppar självklart upp i huvudet på mig emellanåt. Och det får de göra - men jag låter dem aldrig fastna! Jag tror inte jag är skapad för att bli bitter.

Nej, istället har jag bestämt mig för att denna olycka ska leda till något positivt i mitt liv. Jag ser det som en chans att stanna upp och tänka efter hur jag vill ha mitt liv.

Hittills har jag kommit fram till att
1) Jag måste lugna ner mig!

Mina närmaste har länge sett och påpekat att jag stressar för mycket. Jag har mest blivit irriterad på dem och sagt att så farligt är det väl inte. Men nu inser jag att de varit mycket mer klarsynta än jag och haft rätt hela tiden.
2) Jag ska träna balans, styrka och smidighet!

Ju äldre man blir desto viktigare är detta. Jag kommer troligen inte att börja träna på gym eller så utan göra mitt eget program. Jag måste nämligen tycka det är roligt för annars blir det inte av det vet jag. Jag har ju tidigare gått på både Nia och Yoga så jag tänker plocka rörelser därifrån och sätta ihop ett eget program. Men jag måste vänta till jag får klartecken av sjukgymnasten. ;)

3) Jag ska träna kondition genom att promenera!

Allra helst ute i naturen men här hemma i Ingelsträde kan också duga till vardags. Det är vetenskapligt bevisat att det bästa för att motverka stress är just att vistas i naturen - där slipper vi alla intryck som vi faktiskt inte är skapade för att hantera. Och vi som har förmånen att bo i Sverige med tillgång till så fantastisk natur bör utnyttja detta.

4) Jag ska äta sundare och helst lite mindre!

Mina kunskaper i och intresse för näringslära som jag fick för 45 år sedan och som jag uppdaterar ständigt ska komma ännu mer till nytta än tidigare. Framförallt ska jag äte mycket frukt och grönt och mindre fett, kolhydrater (speciellt socker) och rött kött. Helst ska jag köpa ekologiska/närodlade råvaror.

5) Jag ska dricka mindre alkohol!

Tidigare har jag tyckt att det har varit trevligt att bli lite salongsberusad emellanåt men det är slut med det nu! Jag ska inte riskera att ta snedsteg och snubbla på mina egna ben fler gånger. Heller ett glas av ett riktigt gott vin än en halv flaska halvdant. Blir det en varm sommar ska jag leta upp recept på goda alkoholfria drinkar som jag/vi kan sitta och suga på under ljumma sommarkvällar. :) Och så ska jag lära mig att dricka grönt te - inte för att det är gott utan för att det är nyttigt.

6) Jag ska inte slösa tid och energi på sådant som inte ger mig något tillbaka!

Detta gäller både aktiviteter och människor. De här veckorna har verkligen visat hur min fantastiska familj och många av mina vänner ställt upp och stöttat mig. I flera fall har jag fått stöd från oväntat håll medan andra som jag nog trodde skulle höra av sig inte gjort det. De senare kommer jag inte att lägga tid på i framtiden. 

 

Istället för "Tänk om..." ska mitt nya ledord bli "Tänk efter före!"

Jag brukar skämta om att jag troligen kommer att slå ihjäl min! (Förlåt mig mina kära barn - jag vet att ni inte tycker att jag är rolig när jag säger att jag kommer att dö falldöden). Nu vet jag att det förhoppningsvis inte kommer att bli så! Den senaste olyckan ska bli den sista i sitt slag. Jag är inte dummare än att jag kan ta lärdom av det som hänt.

Under de senaste femton åren har jag ramlat rejäl minsta fem gånger!

1) Jag ramlade ut ur en hiss som gått lite för långt ner och därmed uppstod en nivåskillnad mellan hissgolvet och golvet utanför. Jag föll med hela min tyngd på en stackars liten kille som stod utanför. Både pojken och jag klarade oss som tur är utan skador! Denna incident är den enda jag inte själv kan anses vara skuld till.
2) Jag hade bråttom över skolgården för att möta min käraste och halkade i en trätrappa belagd med grönalger. Jag studsade på rumpan ner för flera trappsteg och slog mig rejält i svanskotan.
3) Skyndade mig ner för trappan här hemma eftersom maken kallat till kvällste. Väl ner i hallen körde jag in stortån i nederfållen på byxan och föll framåt. Den gången fick jag endast blåmärken lite är och är.
4) En liknande snubbelolycka inträffade en försommarkväll när maken och jag hade "turat" (för er som inte känner till detta uttryck kan jag förklara att vi säger så när vi åker båtarna mellan Helsingborg och Helsingör för att äta och dricka). Väl hemma på uppfarten till huset fastnade jag med mina spetsiga finskor i de vida festyxorna. I fallet stukade jag alla fingrarna och det tog ett år för mig att bli helt återhämtad.
5) En underbart skön sommarkväll satt yngsta dottern och jag ute på altanen och njöt av skymningen. Jag ställde mig på en stol (!) för att tända några ljuslyktor som jag hoppades skulle öka mysfaktorn ytterligare. Stolen var dock gammal och halvrutten så jag körde ena foten rak igenom. Föll utan en chans att ta för mig och missade med en hårsmån från att slå huvudet i en stor kruka. Även denna gång kom jag undan med skrapsår och blåmärken.

 

Jag inser att jag haft änglavakt (kanske för att jag av någon löjlig anledning placerat en ängel i varje rum;))! Men även änglarna har nog annat att göra än att vaka över mig och kan säkert tröttna på en liten obetänksam kvinna som slarvar med sig själv. Det är dags för mig att ta ansvar så att jag inte faller pladask och slår mig fler gånger!

 

Idag ska jag, liksom igår, jobba på min solbränna! :)

 

Det är i skrivande stund ganska exakt tre veckor sedan det ödesdigra ögonblicket när jag tappade balansen och föll. På bara en sekund förändrades väldigt mycket! Jag minns att jag tänkte, när jag stod där uppe på stolen och lite pedantiskt rättade till de fina dessertskålarna som jag fick av maken för några år sedan, "under lovet ska jag städa". Nu kommer det att dröja innan jag kan städa! Jag är ju vänsterhänt och det tar allra minst en dryg månad innan jag över huvudtaget får använda min vänstra hand till annat än de övningar sjukgymnasten tipsar om. Innan dess har jag kanske hunnit träna upp högran tillräckligt för att städa med den. ;) Eller också får jag inse att det är inte så viktigt... Än så länge har jag ändå inte ork till några avancerade fysiska aktiviteter.

 

I fredags satt vi och pratade med yngsta dottern (som ju var här och gjorde en strålande insats när olyckan varit framme) om händelseförloppet under olycksdagen. Det var rätt otäckt att återuppleva och bli påmind om allt detta som jag delvis glömt (förträngt). Känslor av obehag och sorg blandades dock med stolthet och empati för mina nära och kära som fått uppleva att jag råkat illa ut! Det är ju ofta minst lika jobbigt och frustrerande för de anhöriga eftersom de är helt maktlösa och "bara kan stå vid sidan om och titta på". Även om det var känslomässigt upprörande att gå igenom hela händelseförloppet var det nyttigt att få fylla i minnesluckorna och låta känslorna komma upp till ytan.

 

Önskar er alla en skön söndag!