Idag för ett år sedan träffade jag min son för sista gången. När jag såg honom fyra dagar senare var han borta - det var bara hans livlösa kropp som fanns kvar.
Under det år som gått har min syn på döden förändrats totalt. Den är inte längre lika skrämmande men väldigt mycket större och mer komplex än jag tidigare visste. Att förlora en människa man älskar förändrar hela ens liv! Sorgen, smärtan och saknaden går inte att beskriva. Döden är icke förhandlingsbar, obegriplig, befriande, okontrollerbar, slutgiltig och oundviklig.
I början kändes tillvaron surrealistisk sen blev allting tungt och grått. Vad var det som hände? Var finns han nu? Kan det verkligen ha hänt? Vem är jag? Kommer jag och de andra i familjen att klara detta? När kommer han tillbaka? Vad är meningen med livet? Hur kommer resten av mitt liv att bli? En massa märkliga tankar och frågor invaderar min hjärna. Men det finns inga svar och framför allt ingen tröst att få! Jag har brukat likna mina barn vid en kroppsdel - en del av mig som smärtar och gör att jag lider när den inte mår bra men som också ger mig glädje och fyller mig med energi när den är hel och frisk. Att förlora ett barn är som att förlora en kroppsdel som inte på något sätt går att ersätta. Jag kommer att få leva stympad resten av livet. Men jag har också lärt mig att man klarar mer än man tror! Och vi kommer att inte bara klara detta utan också förhoppningsvis få ett hyggligt bra liv. För trots denna enorma tomhet fylls jag av värme när jag tänker på alla fina minnen. Jag minns honom som på bilden när vi firade jul tillsammans hos äldsta dottern. Alla mina barn och barnbarn var där. Men jag minns också den lilla glada killen som imponerade på alla. Jag minns skolåren när han försökte tuffa till sig för att inte bli betraktad som en liten professor, tonårens depressioner och studietidens sökande efter mål i livet. Mitt huvud är fullt av fina bilder - men dem behåller jag för mig själv.
Dödsorsaken är ännu oklar men det såg ut som om han somnat in lugnt och stilla i soffan med datorn i knät, musiken på och balkongdörren öppen för att släppa in vårvärmen och fågelsången.
I år har mars varit rekordvarm! För att vi även i framtiden ska kunna bibehålla begreppet "aprilväder" för den vädertyp vi haft nu med växlingar mellan vår och vinter föreslås härmed att vi gör om kalendern och låter mars och april byta plats.
"Äta bör man annars dör man - äter gör man ändå dör man!"
Den huvudsakliga anledningen till att vi äter är att vi måste få i oss näring för att överleva.
Dessutom kan mat ge oss upplevelser i form av smak men den väcker också känslor, synupplevelser och ibland ger den till och med upplevelser för hörseln.
Sist men inte minst har mat också många gånger en social och intellektuell betydelse för oss.
Det talas ofta om hur viktigt det är med bra råvaror men vad innebär det?
Min erfarenhet är att närproducerad/ekologisk mat oftast är betydligt godare än kommersiellt producerad mat.
Vi köpte nyligen kött från grannbyn Brunnby som smakade mycket bättre än det vi vanligtvis köper från City Gross. Självklart var det också dubbelt så dyrt.
Men när näringsinnehållet är bättre, smakupplevelsen större, känslan av att äta bra mat tillfredställande, samtalsämnet vid matbordet rörande den goda maten lustfyllt och vetskapen att djuren levt ett gott liv skapar gott samvete är det värt priset!
Igår gjorde vi en lite utflykt till Mölle by the sea och kunde konstatera att där är lika vackert och pittoreskt som alltid. :)
Vi köpte årets första kulglass som var ljuvligt god. Glassen avnjöts såklart i solen nere i hamnen tillsammans med andra vårkänsliga männisor. En hel del av dem turister - det danska språket hördes frekvent.
Medan yngsta dottern var på anställningsintervju passade maken och jag på att köpa lite närproducerad mat.
På hemvägen gjorde vi en avstickare till Väla där jag bl a köpte den här klänningen.
Kvällen tillbringade vi självklart i skenet av endast stearinljus!
Idag är det ännu en underbar vårdag och jag ska nu stänga datorn för att tillbringa resten av denna korta dag ute i solen. Må gott allihop!
Både sjukgymnasten och jag kämpar med att lyfta och tänja min vänstra arm. Jag får ännu inte lyfta armen med dess egna kraft utan jag får ta högran till hjälp. Och det är minsann inte helt lätt! Men det går bättre och bättre. Jag måste bara se upp så jag inte överanstränger högerarmen... Min sjukgymnast Ulrika kan ju använda båda sina händer och armar när hon lyfter och tänjer min arm men jag märker på henne att det ändå är ett ganska tungt jobb. Idag kunde hon tänja ut den nästa helt och det gav direkt resultat. När jag kom kunde jag få ut armen från kroppen i 50 graders vinkel och när innan jag gick därifrån fick jag ut den i 60 grader. Det är härligt med framsteg! :)
När solen lyser ute som den gör idag är det lite lättare att orka kämpa emot tröttheten. Jag har sovit rätt dåligt de två senaste nätterna. Troligen beroende på att det är ovant utan axellåset. Och dessutom somnar min vänstra hand hela tiden vilket väcker resten av min kropp stup i ett. Mycket irriterande! Så nu ska jag gå ut och lägga mig i solstolen och sova middag! :)
Nu när jag inte behöver använda axellåset längre kan jag svänga med båda armarna när jag går. Detta som i vanliga fall är en självklarhet som vi knappast tänker på, känns för mig nu oerhört befriande. :)
Det var igår fyra veckor sedan min andra operation - tiden går så fantastiskt fort. Besöken hos Ulrika (sjukgymnasten) ger mig energi och framtidshopp. Igår gav hon mig beröm och kallade mig "mycket träningsmotiverad"! Det skulle mina gamla gympalärare inte tro! Faktum är att jag nog varit "sjuk" eller skolkat från fler gymnstiklektioner, som det hette på min tid, än jag varit närvarande på och deltagit i. Ingen kunde få mig motiverad att delta - jag tyckte helt enkelt inte att det var roligt. Men nu är jag motiverad! Jag SKA bli helt återställd! Det gäller dock att inte bli för ivrig. Det är lätt till att ta i för mycket när men får beröm och känner sig motiverad. Och jag känner att jag blir trött i armen nu när jag ska bära upp den själv utan stöd av axellåset. Så jag tillåter mig att sätta på det ibland för att vila.
I natt har jag sovit med vänsterarmen fri för första gången på fem veckor. Det resulterade i lite värk och oro. Det har ju varit tryggt att veta att armen hållits på plats. Men jag vänjer mig nog snart vid min nyvunna frihet. :)
"Bloggen startade jag som en miljöblogg men nu har den mer antagit formen av en livsstilsblogg och är min lilla glugg i mediavärlden."
Jag började skriva min blogg i december 2007 och sen dess har jag skrivit 879 inlägg. Detta blir nummer 880!
Från början handlade det som sagt mest om miljö och då framförallt klimatförändringarna i min blogg. Med tiden har jag dock blivit ganska uppgiven kring detta globala jätteproblem. Det känns nästan lönlöst att försöka engagera sig när de som verkligen kan påverka inte bryr sig, utan bara tänker ekonomiskt kortsiktigt och på att få behålla makten. Numera ligger mitt miljöengagemang mera på det personliga planet med inriktning på att jag själv och mina närmaste ska må bra.
Bloggen har alltså blivit en allmän blogg om sådant som händer i mitt liv och som är viktigt för mig.
Jag skriver av tre skäl:
1) För att informera mina trogna läsare om vad som händer i mitt liv.
Jag vet att mina barn, min barndomsbästis, några ur gruppen "övrig släkt och vänner" och några personer jag bara känner som bloggkompisar läser min blogg regelbundet. Tyvärr är jag själv inte alltid så regelbunden med att skriva så denna trogna skara är beundransvärd som stannar kvar. Tack kära ni för detta!
2) För att delge läsarna mina tankar om sådant som engagerar mig.
Från början som sagt miljöproblematik - idag lite av varje. Det kan vara allt från vårens ankomst till invandringspolitik, kriget i Syrien och integritet på nätet.
3) För att helt enkelt "skriva av mig".
Boggen är ett sätt att lätta på trycket i min hjärna. Den blir väldigt lätt överhettad av alla tankar och funderingar och då är det skönt att få fästa dessa på pränt och komma vidare.
Dessutom tycker jag att det är roligt att lägga upp bilder på bloggen lika väl som jag tycker det är trevligt att "läsa" andras bilder.
Idag firar vi med våfflor! Hammagjord smet enligt Tareqs recept. Jättegoda!
Egentligen firar jag ju inte Maria utan snarare mig själv. ;) För att jag är envis med min träning av den skadade armen och för att sjukgymnasten är nöjd. Imorgon slipper jag axellåset och är åter en fri kvinna. Jag får dock vänta ytterligare två veckor innan jag får börja använda amen till lättare sysslor men det är så himla skönt att det går på rätt håll! :D
Som ni säkert förstått har jag tvingats gå ner i varv rejält! Och även om jag blir starkare för varje dag, går mitt liv i ett helt annat tempo än det brukar. Mitt mål är att försöka låta bli att återgå till den tidigare alltför höga stressnivån.
Exempelvis kan jag ta det här med att duscha. Tidigare tyckte jag det var jättetråkigt! Ett nödvändigt ont på morgonen före allt annat som stod på schemat och som kändes mer meningsfullt. Nu njuter jag av att i lugn och ro bli ren och fräsch. Jag låter vattnet skölja min kropp, känner doften av tvål och schampo och avslutar hela proceduren med att gnida in mitt ansikte i avokadoolja. Ett tips jag fått av yngsta dottern - mycket bättre än alla andra ansiktskrämer tycker jag.
När jag börjar jobba igen om några veckor ska jag nog lägga om mina rutiner och duscha på kvällen istället. Då slipper jag det som ett stressmoment på morgonen och istället kan det bli ett sätt att varva ner efter jobbet.
Det är ingen tvekan om att alla i min familj blivit påverkade av det som hänt mig, både mentalt och rent praktiskt. Hade jag varit ensam vet jag inte hur jag skulle kunnat klara mig! Därför ägnar jag dagens blogginlägg åt min man som verkligen fått bekänna färg de senaste veckorna.
Han hjälper mig med träningen, promenerar tillsammans med mig, torkar mig på ryggen när jag duschat, hjälper mig på och av med kläderna och axellåset, skjutsar mig till sjukgymnasten, lagar mat och ibland t o m delar den på min tallrik. Dessutom får han ju sköta allt praktiskt i hemmet, men det gör han oftast även i vanliga fall eftersom han är hemma betydligt mer än jag. Trädgården brukar vi hjälpas åt med, men det dröjer nog tyvärr ett bra tag innan jag kan göra någon större insats där, så den får han också sköta själv den här säsongen.
Förutom allt extrajobb han fått med mig arbetar han på skolan minst en dag i veckan. Idag är en sådan dag vilket innebär att jag är ensam hemma och får klara mig bäst jag kan. Det brukar gå bra men allt blir ju lite halvdant då...
På bilden sitter maken och arrangerar fjädrar till Lions påskris.
Vännen och fd kollegan Anna släppte igår sin första bok och vi var på releaseparty! :)
Det är en sångbok med uppsjungningsövningar. Jag sjunger ju inte i kör men köpte självklart boken ändå.
Det var så oerhört inspirerande och kul att få sjunga ihop med Anna och de andra gästerna så jag kanske letar upp någon "Jag-kan-inte-sjunga-kör" till hösten. :)
Att få träffa goa, glada Anna, andra fd och nuvarande kollegor och "gamla" elever gjorde mig mycket gott! :)
Det har varit en överraskning för mig själv att jag kunnat hålla humöret uppe så bra som jag har kunnat de senaste veckorna. Jag har inte fastnat i negativa tankar en enda gång! Detta kynne har jag nog framförallt mina gener från pappa att tacka för. :) Han hade visserligen ett häftigt temprament men han var aldrig sur och negativ.
Däremot har jag märkt att jag är väldigt känslig. Det behövs inte mycket för att jag ska komma i obalans. Att inte komma ihåg ett lösenord kan få mig att börja stresssvettas och minsta lilla konflikt kan få mig att ta till tårana. Sådan brukar jag inte vara. Men det känns som att alla mina försvarsmurar rasade i fallet. Tidigare bet jag ihop vid alla motgångar och sjöng för mig själv: jag ska klara av det, ja, jag ska klara av det till Povel Ramels gamla melodi. Nu lägger jag all den energin på min rehabilitering.
Idag ska jag vara social utanför familjen för första gången på fem veckor. Det ska bli kul!
Nu har jag fått tillåtelse att börja ta av axellåset korta stunder och göra nya övningar. :)
Tidigare fick bara sjukgymnasten röra min vänstra överarm och jag själv fick endast träna underarmen. Men nu får jag alltså börja träna även överarmen själv med hjälp av handduk, paraply och högerhanden.
På knappt fem veckor har jag tappat nästan all styrka i den skadade överarmen. Jag har aldrig varit särskilt stark i armarna men det är en jobbig känsla att inte kunna röra en kroppsdel som man alltid tidigare haft full kontroll på.
Men jag är, som jag skrivit tidigare, fast besluten att bli fullständigt återställd. Så det är bara att kämpa på med träning, promenader, vila och näringsriktig mat.
På temat mat vill jag också visa den här bilden:
Det är mest pilfinkar och ibland även någon talgoxe eller rödhake som äter talgbollar utanför vårt köksfönster. Men idag upptäckte vi en hackspett som kört iväg pjoddarna och tog för sig ordetligt. Den var fantastiskt vacker med sin röda gump.
Född på 50-talet och uppvuxen utanför Halmstad. Varit bosatt på ett antal platser i södra Sverige och är nu sedan många år bofast i Skåne. Trivs med mitt arbete som gymnasielärare och på min fritid försöker jag njuta av livet och uppleva sånt jag tycker är kul och vackert. Gift, har vuxna barn och två barnbarn. Bloggen startade jag som en miljöblogg men nu har den mer antagit formen av en livsstilsblogg och är min lilla glugg i mediavärlden.
