Iwillnevergiveup

Det är i skrivande stund ganska exakt tre veckor sedan det ödesdigra ögonblicket när jag tappade balansen och föll. På bara en sekund förändrades väldigt mycket! Jag minns att jag tänkte, när jag stod där uppe på stolen och lite pedantiskt rättade till de fina dessertskålarna som jag fick av maken för några år sedan, "under lovet ska jag städa". Nu kommer det att dröja innan jag kan städa! Jag är ju vänsterhänt och det tar allra minst en dryg månad innan jag över huvudtaget får använda min vänstra hand till annat än de övningar sjukgymnasten tipsar om. Innan dess har jag kanske hunnit träna upp högran tillräckligt för att städa med den. ;) Eller också får jag inse att det är inte så viktigt... Än så länge har jag ändå inte ork till några avancerade fysiska aktiviteter.

 

I fredags satt vi och pratade med yngsta dottern (som ju var här och gjorde en strålande insats när olyckan varit framme) om händelseförloppet under olycksdagen. Det var rätt otäckt att återuppleva och bli påmind om allt detta som jag delvis glömt (förträngt). Känslor av obehag och sorg blandades dock med stolthet och empati för mina nära och kära som fått uppleva att jag råkat illa ut! Det är ju ofta minst lika jobbigt och frustrerande för de anhöriga eftersom de är helt maktlösa och "bara kan stå vid sidan om och titta på". Även om det var känslomässigt upprörande att gå igenom hela händelseförloppet var det nyttigt att få fylla i minnesluckorna och låta känslorna komma upp till ytan.

 

Önskar er alla en skön söndag!