Idag åker jag till Londondottern för att umgås med henne och hennes växande familj. :) Kameran är nedpackad och jag lovar att visa er lite bilder när jag kommer hem om 2/3 veckor. Jag har inte bokat hemresan utan vill vara flexibel med tanke på att man aldrig kan veta när barn vill komma till världen... Ha en fortsatt bra sommar allihop!
Sommaren är kort - och det här året har den allt annat än regnat bort. Det har på många sätt varit (och är fortfarande) en helt fantastisk sommar. Men det finns väldigt ofta ett men... Mitt men har bestått av telefonsamtal. Samtal till olika instanser och avdelningar inom sjukvården och till nära och kära i samma ärende. Min lillebror är sjuk - både i kropp och själ. Redan förra sommaren försökte jag slå larm till hans läkare, både inom primärvården och psykiatrin, om att han laborerade med sina mediciner. Detta är ett mycket typiskt beteende bland människor med den diagnos min bror har fått. De anser att de är friska och inte behöver sin medicin längre. Och till en början mår de också bättre, eftersom de slipper alla biverkningar som dessa neuroleptika ofta ger. Men efter en tid kan det gå åt helvete. Trots att jag som sagt slagit larm och gjort klart för ett stort antal personer inom vården, att vi som känner honom väl bara väntar på ett sammanbrott och trots att han själv sökt sig till psykakuten flera gånger, kunde ingen förhindra katastrofen. För även om han, tack och lov inte skadat någon annan än sig själv, så är det en personlig katastrof för alla som tvingas uppleva det han själv och vår familj har upplevt. Min mamma, som nu är gammal och inte orkar ställa upp på samma sätt som hon gjort i 30 år, frågade sig förtvivlat när hon fick beskedet: "Hur han haft det i sin ensamhet?" För ensam har han varit med sin ångest och förtvivlan! Vi är många som försökt att få kontakt med honom under den senaste tiden utan resultat. Vill man inte själv så kan ingen göra något... Så är det i en demokrati. Oavsett om du är frisk eller så sjuk att du inte förstår ditt eget bästa. Och söker du dig självmant till vården kan du också gå därifrån när du vill... Så är det i en demokrati och så måste det väl också vara... Men i en demokrati betalar man också skatt för att den som behöver hjälp ska få det och för att det ska finnas ett skyddsnät för dem som behöver stöd. Men vart tog skyddsnätet vägen för min bror??? Var det verkligen nödvändigt att det skulle gå så här långt innan han fick vård? Varför känns det som om personalen inom sjukvården inget kan göra? Är det verkligen omöjligt att kombinera individens demokratiska rättigheter med samhällets skyldigheter mot medborgarna på ett bättre sätt? Vad händer den dagen min bror vill lämna sjukhuset? Och vilket stöd får våra gamla föräldrar i sin förtvivlan över sitt vuxna barns situation? Frågorna surrar i mitt huvud och jag är så ledsen så det gör ont, men det kommer inga tårar längre. Jo, nu kommer de faktiskt. Tack för att jag fick berätta det här för dig!
En gång om året vill sambon att vi ska ha makrillsutflykt. Då köper vi rökt makrill i någon av de (under sommaren) svindyra fiskaffärerna här i trakten och sedan åker vi till havet och äter denna delikatess.
I år gick färden till Kattvik på Bjärehalvön.
När vi ätit var vi mätta och lagom kladdiga.
Vattnet lockade förstås trots att det var lite svalt, och jag är ju lite tokig så...
Alla fina klänningar som My syr har gjort mig påmind om de gamla rariteterna jag har liggande i den här skattkistan:
Kistan använde min mormor för att packa i när hon flyttade hem till Sverige efter många år som missionär i Kina. Idag förvarar jag gamla textilier i den - det luktar fortfarande lite malmedel när man öppnar locket.
Den här klänningen är handsydd i Kina på 30-talet och min mamma använde den som barn.
Den är helt ljuvlig tycker jag!
Den här klänningen tror jag att min mormor har sytt i slutet av 50-talet. Jag använde den när jag var i femårsåldern och kallade den för min "Kajsa-klänning". Jag älskar fortfarande det prickiga manchestertyget. Galgen fick jag av en "barnflicka" när hon slutade hos oss - även den äkta retro alltså.
Det här är min första examensklänning från 1961. Det är en "köpeklänning" och jag kände mig verkligen som en stor dam i den.
Sambon (som också är lärare/rektor) påpekade att det blivit många stavfel här på bloggen senaste tiden. Faktum är att fram tills jag började skolan 1961, levde jag i total ovisshet om att jag var klent begåvad. Men när jag började skolan och det visade sig att jag både var vänsterhänt och "ordblind" blev jag betraktad som lite dum i huvudet. Som tur var fick jag mycket stöd av min mamma som också är lärare. Hon såg till att jag fick fortsätta skriva med vänster hand och hon tränade rättstavning med mig. Trots det är jag fortfarande allergisk mot rödpennor! Dessutom läste hon mycket böcker - inte bara för mig utan för alla oss syskon. Efter gymnasiet trotsade jag min "dom" mycket tack vara min dåvarande pojkvän (senare far till mina barn) och SAOL. Med mycket möda och stort besvär fick jag en lärarutbildning. Idag har mitt "handikapp" gjort mig till en bättre lärare med stor förståelse för de elever som inte alltid passar in i systemet. Och själv instämmer jag i det jag hörde en författare säga för ett tag sedan: "mina bästa sidor är dyslextiska". Det påstås nämligen att dyslexsi är kopplat till kerativitet och det är en sida jag är glad att jag har fått. Nu sjösätter jag detta inlägg efter att ha läst igenom det flera gånger - finns det fortfarande stavfel så vet ni varför...
För många år sedan bad jag min far att göra skydd för mina fula plastkrukor som jag hade i trädgården. Det resulterade i två "sylindrar" av smala träbrädor hopbundna med metallringar på insidan. De var mycket välgjorda och har kommit till stor nytta i olika sammanhang under årens lopp. Nu har vi bestämt att de ska ha en lite mer permanent placering. Vi har fyllt dem med jord och planterat marktäckare i dem. Tanken är att man, när de har vuxit till sig, ska kunna använda dem som pallar, där man kan slå sig ner och betrakta trädgårdslandskapet.
För ett tag sedan fick sambon en vinflaska i presenat, förpackad i ett loppisfynd i form av en korg. Vad korgen ursprungligen är tänkt att användas till vet vi inte, men nu har vi planterat en alldeles bedårande fuchsia i den och hängt den vid ingången till vårt hus.
Natten till idag satte det igång att åska och sen kom REGNET! :) Idag har det varit betydligt svalare men ändå varmt och fuktigt. Men det har gått att röra sig, så det har jag gjort. Jag har "städat" trädgården dvs rensat lite ogräs, klippt och ansat vissna blad och sånt som bara ser fult ut. Sen har jag slängt ut lite gödning och vattnat där regnet inte kom åt. Och så har jag köpt några nya marktäckare. Vår ambition är att jorden inte ska synas någonstans i trädgården.
Den här sortens värme, som vi har nu, får mig verkligen att gå ner i varv. Hjärnan stannar och resten av kroppen likaså. Dessutom känns det som om båda liksom sväller och blir totalt osmidiga. Jag kan knappt tänka klart och än mindre röra mig annat än i snigelfart. Men min mindfulnessträning har lärt mig att låta det vara som det är och försöka njuta... Dagarna flyter alltså på utan särskilt mycket aktivitet - därav stilje även här på bloggen.
Jag är en mespropp eller fegaknega som sambon utrycker det! I alla fall när det gäller att beskära växter...
Igår besökte vi våra väldigt goda vänner i Hörby. Vi blev förstås bjudna på god mat och trevligt umgänge som vanligt. Men det jag syftade på i min inledning var deras fantatiska krukväxter. De har stora, täta och mycket rikligt blommande fuchsior, pelargoner, passionsblommor, citrus och bougainville. Och "hemligheten" är att de klipper ner dem hårt! Och då menar jag hårt och inte lite lätt som jag brukar göra.
Så idag har jag, trots värmen, hållit på och pysslat med våra krukväxter. De kommer nog aldrig att se ut som vännernas gör, men de kan bli betydligt finare än de är idag.
Nu känner jag att värmen håller på att få mig att smälta bort helt och hållet, så det är bäst att jag stänger datorn och förflyttar mig utomhus igen.
Idag fick jag årets första bad i havet! Vattnet var klart och ljuvligt svalkande. Efteråt lät jag vinden torka mig medan jag strosade runt i vattenbrynet för att fynda. Inspirerad av Min vrå letade jag efter slipade glasbitar, men hittade mest tegel och keramikskärvor. Kanske inte konstigt när jag är i Höganäs. ;) Nu väntar lite mat i trädgården och därefter en tropiskt varm natt enligt väderprognosen.
Jag tillhör dem som inte förstår varför man ska åka utomlands på semester under sommaren. I alla fall när man, som jag, har nästan 8 veckors ledigt. Här hemma finns så ortoligt mycket att göra om man orkar och vill... Idag har jag varit på Loppan i Höganäs. Visste faktiskt inte att den fanns förrän jag läste om den i en tidning häromdagen. En stor och välordnad loppis med bra priser. Kan det bli bättre?
Så här ser dagens fynd ut:
Jag fick alltihop för 200:- Och (en del av) pengarna går till barnverksamhet i Rumänien.
Nu ska jag åka till stranden medan sambon sitter vid teven och tittar på fotboll.
Född på 50-talet och uppvuxen utanför Halmstad. Varit bosatt på ett antal platser i södra Sverige och är nu sedan många år bofast i Skåne. Trivs med mitt arbete som gymnasielärare och på min fritid försöker jag njuta av livet och uppleva sånt jag tycker är kul och vackert. Gift, har vuxna barn och två barnbarn. Bloggen startade jag som en miljöblogg men nu har den mer antagit formen av en livsstilsblogg och är min lilla glugg i mediavärlden.
