Demokrati...
Kategori: Allmänt
Mitt men har bestått av telefonsamtal. Samtal till olika instanser och avdelningar inom sjukvården och till nära och kära i samma ärende.
Min lillebror är sjuk - både i kropp och själ.
Redan förra sommaren försökte jag slå larm till hans läkare, både inom primärvården och psykiatrin, om att han laborerade med sina mediciner. Detta är ett mycket typiskt beteende bland människor med den diagnos min bror har fått. De anser att de är friska och inte behöver sin medicin längre. Och till en början mår de också bättre, eftersom de slipper alla biverkningar som dessa neuroleptika ofta ger. Men efter en tid kan det gå åt helvete.
Trots att jag som sagt slagit larm och gjort klart för ett stort antal personer inom vården, att vi som känner honom väl bara väntar på ett sammanbrott och trots att han själv sökt sig till psykakuten flera gånger, kunde ingen förhindra katastrofen. För även om han, tack och lov inte skadat någon annan än sig själv, så är det en personlig katastrof för alla som tvingas uppleva det han själv och vår familj har upplevt.
Min mamma, som nu är gammal och inte orkar ställa upp på samma sätt som hon gjort i 30 år, frågade sig förtvivlat när hon fick beskedet: "Hur han haft det i sin ensamhet?"
För ensam har han varit med sin ångest och förtvivlan! Vi är många som försökt att få kontakt med honom under den senaste tiden utan resultat. Vill man inte själv så kan ingen göra något... Så är det i en demokrati. Oavsett om du är frisk eller så sjuk att du inte förstår ditt eget bästa. Och söker du dig självmant till vården kan du också gå därifrån när du vill... Så är det i en demokrati och så måste det väl också vara...
Men i en demokrati betalar man också skatt för att den som behöver hjälp ska få det och för att det ska finnas ett skyddsnät för dem som behöver stöd. Men vart tog skyddsnätet vägen för min bror??? Var det verkligen nödvändigt att det skulle gå så här långt innan han fick vård? Varför känns det som om personalen inom sjukvården inget kan göra? Är det verkligen omöjligt att kombinera individens demokratiska rättigheter med samhällets skyldigheter mot medborgarna på ett bättre sätt? Vad händer den dagen min bror vill lämna sjukhuset? Och vilket stöd får våra gamla föräldrar i sin förtvivlan över sitt vuxna barns situation?
Frågorna surrar i mitt huvud och jag är så ledsen så det gör ont, men det kommer inga tårar längre. Jo, nu kommer de faktiskt. Tack för att jag fick berätta det här för dig!