Iwillnevergiveup

Ett år av sorg

Kategori: Allmänt

Idag för ett år sedan träffade jag min son för sista gången.
När jag såg honom fyra dagar senare var han borta - det var bara hans livlösa kropp som fanns kvar.

Under det år som gått har min syn på döden förändrats totalt. Den är inte längre lika skrämmande men väldigt mycket större och mer komplex än jag tidigare visste. Att förlora en människa man älskar förändrar hela ens liv! Sorgen, smärtan och saknaden går inte att beskriva. Döden är icke förhandlingsbar, obegriplig, befriande, okontrollerbar, slutgiltig och oundviklig. I början kändes tillvaron surrealistisk sen blev allting tungt och grått. Vad var det som hände? Var finns han nu? Kan det verkligen ha hänt? Vem är jag? Kommer jag och de andra i familjen att klara detta? När kommer han tillbaka? Vad är meningen med livet? Hur kommer resten av mitt liv att bli? En massa märkliga tankar och frågor invaderar min hjärna. Men det finns inga svar och framför allt ingen tröst att få!
Jag har brukat likna mina barn vid en kroppsdel - en del av mig som smärtar och gör att jag lider när den inte mår bra men som också ger mig glädje och fyller mig med energi när den är hel och frisk. Att förlora ett barn är som att förlora en kroppsdel som inte på något sätt går att ersätta. Jag kommer att få leva stympad resten av livet.
Men jag har också lärt mig att man klarar mer än man tror! Och vi kommer att inte bara klara detta utan också förhoppningsvis få ett hyggligt bra liv. För trots denna enorma tomhet fylls jag av värme när jag tänker på alla fina minnen. Jag minns honom som på bilden när vi firade jul tillsammans hos äldsta dottern. Alla mina barn och barnbarn var där. Men jag minns också den lilla glada killen som imponerade på alla. Jag minns skolåren när han försökte tuffa till sig för att inte bli betraktad som en liten professor, tonårens depressioner och studietidens sökande efter mål i livet. Mitt huvud är fullt av fina bilder - men dem behåller jag för mig själv.



Kommentarer

  • Bosse & Christel säger:

    Varma kramar och tankar till er.

    Svar: Tack och kramar tillbaka!
    Gunilla

    2015-04-01 | 17:34:21
  • Tina säger:

    Stor Påsk kram från mig <3 <3

    Svar: Tack detsamma Tina! <3
    Gunilla

    2015-04-02 | 07:38:24
  • Hanneles bokparadis på Hisingen säger:

    Det är väl det värsta som kan hända,

    Svar: Hej Hannele! Trevligt att du tittat in på min blogg trots att jag sällan skriver här numera. Jag har liksom tappat lusten... Ja, att förlora ett barn (även om det hunnit bli vuxet) är nog det värsta som kan drabba en. Men jag vet nu att man klarar mer än man tror. Önskar dig en fortsatt bra sommar! Kram
    Gunilla

    2015-07-18 | 06:05:58
    Bloggadress: http://hannelesbibliotek.blogspot.com/

Kommentera inlägget här: