Som jag tidigare berättat här på bloggen har vi dotterns katt , Boogie, inneboende. Eftersom han är van vid att vara ute hemma i stan, har jag försökt att vänja honom vid att gå ut här på landet också. Jag har haft honom i sele och jag har försökt att locka ut honom på alla sätt och vis. Men han har antingen inte velat alls eller kommit in snabbt igen, ålandes vettskrämd mot golvet. Jag vet inte vad han varit så rädd för men misstänker att det är de stora öppna vidderna  här på Kullahalvön - i stan har han ju höga hus runt omkring sig.
I förrgår kväll gjorde jag ett nytt försök och till min glädje gick han ut frivilligt. Jag stannade kvar inomhus men hade uppsikt över honom - trodde jag. Men efter bara några minuter var han försvunnen!
I ett dygn höll jag på och ropade, visslade, lockade och letade, samtidigt som jag kämpade med hoppet om att han skulle komma tillbaka. Jag visste ju att han brukade vara ute i upp till ett dygn, men vart hade han tagit vägen. Här ute känner han ju inte omgivningarna - allt är ju nytt och skrämmande/spännande. Hade han börjat ge sig av "hemåt" eller hade han blivit instängd eller kanske t o m stulen? Hur skulle jag kunna berätta för dottern att hennes älskling var bort och att det var mitt fel!?
Självklart var även sambon orolig och gick och tittade efter Boogie stup i kvarten. Våra snälla grannar blev också inblandade och engagerade - en av dem ringde t o m igår kväll och ville höra om katten kommit tillbaka.
När det gått nästan exakt ett dygn och jag faktiskt började ge upp om att få se det levande gosedjuret igen hörde jag sambon prata med någon från uterummet. Är grannen ute så här sent blev min tanke, men det var inte grannen utan BOOGIE som återvänt. Gissa om vi blev lättade och glada!
Han var full av is, snö och småpinnar i pälsen, men mycket hungrig, både på mat och kel. Och det fick han! Nu är han mätt, borstad och trött och har därför dragit sig tillbakak under filten. :)