Detta enkla lilla smyckeskrin fick jag av min far när jag fyllde sex år och jag använder det självklart fortfarande. Halsbandet fick jag flera år senare - dock lite för tidigt för att uppskatta det. Jag minns att jag tänkte att jag kanske skulle tycka om det när jag blev femio. Och mycket riktigt - idag bär jag det gärna!

Under de fjorton dagar som gått sedan pappa dog har han funnits i mina tankar mer eller mindre hela tiden och det är många minnen som dyker upp i huvudet på mig. Eftersom pappa var en man med mycket temprament (en gen jag ärvt) finns det självklart mindre trevliga minnen av situationer när han gjort mig både arg och ledsen. Men de flesta minnen jag har väcker varma känslor och lockar fram ett leende på mina läppar.

Ett starkt minne har jag från ungefär samma tid som när jag fick smyckeskrinet. Vi bodde på landet och det fanns inte så många andra barn i närheten som jag och min äldsta lillebror kunde leka med. Istället tog pappa oss med ut i skogen och lärde oss hur man skulle klara sig om man gick vilse i naturen. Vi byggde en övernattningskoja, samlade granris att sova på och plockade björklöv att äta.

Jag minns också hur han drog oss i en skrinda när vi skulle gå till havet och bada, lärde oss att simma och bar mig tillbaka till sängen när jag gått i sömnen på natten.

Under mina tonår var han aktiv i kommun- och skolpolitiken. Han hjälpte också oss ungdomar att starta en förening så att vi kunde hyra lokal och ordna disco. Jag minns också att han brukade skratta högt för sig själv när han läste Grönköpings veckoblad.

På mitt första jobb, Tvättman i Halmstad, var han min chef. Han lät mig göra allt från att sortera smutstvätt till att sköta kundkontakt och fakturor. Ofta skickade han ut mig för att köpa något gott till eftermiddagskaffet vilket resulterade i att vi båda drog på oss några kilon för mycket.

När jag under studietiden flyttat till Göteborg ringde han ofta och undrade hur jag hade det och när jag väntade barn var han den första som märkte och gladde sig åt att jag var gravid.

Jag har varit orolig för honom många gånger när han, i mitt tycke, varit oförståndig och utsatt sig själv för faror av olika slag. Hans sista stora projekt blev att bygga om huset för att installera en hiss så att de kunde bo kvar i huset även när benen började kännas darriga. Vi skrattar fortfarande åt att han vid drygt 85-års ålder muttrade för sig själv "jag går ju som en gammal gubbe". Tydligen insåg han inte att han faktiskt var en gammal gubbe. :)

Vi brukade alltid säga att han "kommer att dö med stövlarna på", men dessa farhågor visade sig helt onödiga. Han hann få av sig stövlarna långt innan han somnade in för sista gången!

Tack pappa för alla dessa (och många, många fler) minnen!