Igår firade vi min pappas 90-årsdag!



Jag känner mig mycket stolt över att ha en pappa som levt så länge och fortfarande är relativt pigg!

Och detta blev också ett gyllene tillfälle för släkten att träffas och ha trevligt tillsammans.
Eftersom vi hade "Öppet hus" visste vi ju inte hur många som skulle komma (och det värsta som finns är ju att maten inte räcker), så nu har vi fem pajer och en stor tårta kvar i frysen. Men det blir snart fler födelsedagar...
Trots att vi var många undvek vi engångsmaterial och det vi använde har vi diskat om det varit möjligt. Så länge saker är hela kan de återanvändas! Och råvarorna till maten var så klart i huvudsak ekologiska.
När man ska ha gäster tycker jag att det är extra viktigt att ha en fräsch trädgård, så jag har vattnat frikostigt senste veckan. Jag fick tom bannor av sambon till slut. Men nästa vecka väntas regn och jag har lovat att inte vattna mer på hela sommaren...

Som tack för att jag ordnat kalaset fick jag en ring som pappa köpt till mamma i samband med att ett (eller två) av mina syskon föddes.  Den blev jag mycket glad för!

Innan jag somnade igår låg jag och filosoferade över det här med relationer. I mitt liv finns barn, barnbarn, föräldrar, bröder, svägerskor, syskonbarn, män (stort tack till sambon för all hjälp jag fick under gårdagen), kusiner, släkt, svärmor, bonusbarn, vänner, en "bästis", elever, kollegor mm.
Men viktigast av allt är barnen! Att se att de har det bra är det allra viktigaste i livet för mig! Och så tror jag att det är för mina föräldrar och för alla andra. Barn är något som inte går att ersätta med någonting annat i livet. Jag är oerhört stolt över mina trevliga, välartade, fina barn.



Yngsta dottern och sonen. (Förlåt att jag inte frågade er innan jag la upp bilden.)

Jag vill därför avsluta med följande fråga: Hur gör vi för att våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv ska få ett minst lika bra liv som vi själv?